april 22, 2009
Nu lägger vi ner bloggen för den här gången. Ett stort tack till alla som har bidragit med intressanta berättelser från det egna livet!
Det är viktigt att reumatikernas vardag beskrivs för en bredare allmänhet. Annars blir det lätt för mycket statistik i media när det skrivs om oss. Endast som människor kan vi ju få förståelse och gehör. Ni som delat med er av era erfarenheter här har gjort ett bra och betydelsefullt arbete! Tack också alla ni som har besökt och läst och kommenterat.
Tyvärr har dock bloggen kommit lite i skymundan. Inläggen har blivit färre och besökarna har uteblivit. Så är det på nätet. Inget består för alltid. Många av våra mest flitiga bloggare och läsare är istället aktiva på forumet. ( Om du inte redan är medlem där så skynda dig att gå med! )
Därför kommer vi nu att lägga ner bloggen. Men inte för alltid!
I höst gör vi ett nytt försök, med ny inriktning och ny teknik.
Varmt välkomna då!
Erik Sundin,
Webbredaktör
Reumatikerförbundet
Postad i Diverse 
3 kommentarer »
mars 27, 2009
Fredag kväll och återigen detta velande som blir för mig, ska jag titta på Let´s dance eller Så ska det låta?????
Ikväll blev det Så ska det låta, även fast det var final på Lets dance. Men nu förtiden så kan man ju kika på datorn eller om man så vill, se reprisen på tv.
Vem ska då vinna, ja det vete sjutton, tycker att de är så otroligt duktiga och speciellt Magnus, hade väl aldrig kunnat drömma om att han var en sån duktig dansare, det kan man ju liksom inte tro när man ser honom lyfta den ena tyngre saken efter den andra.
Så ska det låta var si så där ikväll tycker jag, känner mig lite gnällig nu, men tycker inte att det var samma fart och fläkt som det brukar vara. Annars måste jag säga att just det programmet tycker jag är veckans höjdpunkt!!!!
Nu ska jag kika in på forumet och se hur de har det där!!!!
Ha en trevlig helg!!!!
curlingmormor
Gun
Postad i Diverse Kommentera gärna »
mars 27, 2009
Måste bara skriva några rader. Kom för några timmar sen hem från en teaterföreställning. Det var ett gäng ungdomar på vår skola som har kämpat och tränat och spelade nu upp föreställningen GREESE!!!!
Så otroligt bra, denna härliga musik (blir lite nostalgisk) och att bara våga stå där framme på scenen och agera och dessutom sjunga!!! Helt fantastiskt. Vilka ungdomar säger jag bara!!!
En av ungdomarna som var med på scenen var vårt 14-åriga barnbarn!!! Snacka om att det klappar ett stolt mormodershjärta här!!!!!
Natti natti och sov så gott!!
curlingmormor
Gun
Postad i Diverse Kommentera gärna »
mars 26, 2009
Precis hemkommen från en härligt uppfriskande promenad. Kall morgon, 8 grader, men med solens hjälp så har vi nu landat på 2 grader varmt.
Finns det nåt härligare att ströva omkring i skogen, vovvsingen var på sitt allra bästa humör, men lite sur blev hon allt på matte eftersom hon inte fick sätta av efter alla spår som hon nosade upp.
Har tagt mig en funderare, är nog läge att försöka ringa till “nix” eller vad det heter, sen jag kom hem så har telefonen bombarderats av försäljare. Det mest irriterande var den mannen som inte nöjde sig med att jag sa nej till hans försök att sälja en tidning, människan ringde upp en gång till!!!!! Tror inte att han ringer upp fler gånger, han tyckte nog inte att den här frun var speciellt trevlig!!!!
Ha en toppendag med eller utan telefonförsäljare!!!!
curlingmormor
Gun
Postad i Diverse Kommentera gärna »
mars 25, 2009
Ibland händer det att jag går och tränar i bassäng.
Jag vet, med min Bechterew borde det stå “regelbundet”, inte “ibland”, men jag skyller på jobbet. Hur ska jag hinna med att gå och träna när det är så mycket som måste göras framför datorn?
Vad jag gör? Jag är informatör på Reumatikerförbundet. Bland annat fyller jag våra hemsidor med artiklar om hur jätteviktigt det är för reumatiker med regelbunden träning. Ju mer jag predikar träningens välsignande effekter för andra desto längre sitter jag själv hukad över tangentbordet och kisar med trötta ögon på dataskärmen.
Som medlem av den ironiska generationen tycker jag att den motsägelsen är lite småkul faktiskt.
Eller, nja. Kanske inte så kul egentligen.
Därför går jag som sagt ibland och gör det jag borde göra oftare. Sist det hände började jag samtala med en simkamrat före passet. Denne man var tydligt märkt av sin Bechterew, hans stelhet var uppenbar och han kunde inte vrida på nacken alls.
- Har du provat någon av de senaste biologiska medicinerna? Frågade jag.
- Nej, vad menar du? Frågade han tillbaka.
Och så började jag berätta om dessa.
- De har gjort underverk för mig, upplyser jag.
- Jaha.
- Du kanske skulle prata med din reumatolog om de här, föreslår jag. Kanske skulle vara något för dig.
- Jag har ingen reumatolog.
- Nähä?
- Nä.
- Oj. Hur länge har du varit sjuk? Undrar jag.
- Sedan jag var 25 år, svarar han.
Jag tittar på honom och gissar att det nog motsvarar halva hans liv.
- Oj. Är du med i Reumatikerförbundet då?
- Nä. Det är inget för mig.
- Oj, nämen, det är det väl? Du borde ju gå med.
- Nä. Jag var med, på 80-talet. Jag gick ur. Jag tycker inte ni gör något för oss som är sjuka.
Jag blir lite ställd, men invänder dock efter en stund.
- Vi gör massor av saker nu!
- Har jag inte hört nått om.
- Men har du läst vår tidning?
- Nä.
- Sett vår hemsida?
- Nä.
- Vi har forum och blogg och sånt också!
- Jaha.
- Förra året hade vi temaår. Om träning. Vi hade massor av föreläsningar runt hela landet!
- hmm..
Jag vänder mig desperat runt om i omklädningsrummet där fyra andra medelålders män är upptagna av att kränga på sig badbyxorna, en inte helt lätt uppgift för en bechtereware.
- Ni andra, ni är väl med? Frågar jag församlingen.
Som svar får jag mumlande nekanden.
- Gå in på vår hemsida, vädjar jag. Där finns massor av information, bland annat om de här nya biologiska medicinerna. Reumatikerforbundet punkt org! Lova att ni gör det!
Mer mummel till svar.
Så börjar musiken ljuda inifrån bassänghallen och det är hög tid att bege sig in i duscharna och vidare till träningspasset.
Under de närmaste 30 minuterna är mitt huvud fullt av bryderier. Hur ska vi få dessa människor att intressera sig för den folkrörelse som faktiskt finns just för dem?
Sedan är passet slut och jag kan återvända till kontoret och min dator, som plötsligt inte känns fullt lika viktig längre.
Jag kan inte släppa bilden i mitt huvud av den nackstele, krumryggade mannen som inte visste vad Reumatikerförbundet gjorde, men visste att han tyckte att det var kasst.
Vad ska vi göra för nå fram till honom?
Erik Sundin
Postad i Diverse 2 kommentarer »
mars 24, 2009
Tänk att det ska vara så mycket byråkrati och så många händer som skall tumma på ens papper/journal innan den kommer på rätt bord!!! Nu har i varje fall min journal kommit på rätt bord, så förhoppningsvis skall det inte dröja så länge innan jag blir inkallad för min galloperation.
Galloperation………. och detta är en reuma-sida, hur i hela friden går det ihop????? Jo, med alla dessa mediciner jag har mot min RA så är det tydligen en - Salazopyrin - som är en bov i dramat med min gallsten, så nu är den bortkryssad, mtx utsatt inför operationen, så jag kan tala om att mina leder skriker ut sin avsky till mig.
Det gäller alltså att hålla vakt på hur man mår i magen bl.a. , när man stoppar i sig dessa mediciner, allt illamående, ont i magen, det tror man ju faktiskt att det ska gå över med tiden, det brukar det ju göra, hm hm. Men se inte denna gången, det bidde gallsten!!!!
Kan ju tala om att jag börjar längta efter t.ex. gröna äpplen, ett ägg med ansjovis, ett fralla med ost, en stor kanelbulle och varför inte en semla???????? Ja ja, nu ska jag inte gnälla, en hård macka med kaviar är ju ganska så gott det med!!!!
Nej mina kära vänner, klockan tickar mot John Blund och lydig som jag är så tänker jag dra mig mot sängen!!!!
Ha en bra morgondag och dagen efter det osv.
curlingmormor
Gun
Postad i Diverse Kommentera gärna »
november 25, 2008
Eländes elände! Min älskade Noah har fått vattkoppor. I torsdags kväll noterade vi två sår på magen. Eftersom det inte såg ut som koppor tänkte vi att han kanske hade rivit sig. Självklart var ju helgen fullpackad med göromål eftersom han också skulle fylla 2 år. På fredagkvällen kom grannar med barn på besök. Vi åt varm smörgåstårta, busade och hade fiskdamm. Det var verkligen trevligt. När de väl gått hem och vi skulle byta om till pyjamas på Noah så insåg vi faktum; Han hade fått vattkoppor.
Lördag morgon hade han 9 koppor. Vi ringde runt till alla gäster som skulle delta i dagens firande. Det visade sig att två familjer avstod från att komma då deras barn inte hade haft vattkoppor. En familj avstod då ena barnet hade kräkts på morgonen (det visade sig vara magsjuka *huah!*) och två vuxna avstod då de inte heller haft vattkoppar!! Från 19 gäster ner till 5 på bara ett par timmar.
Till råga på allt hade jag 3200 gram upptinad köttfärs i kylen som skulle varit till 4 pajer. Jaha, det här blev ju grant! Tur nog var ju Noah på gott humör och verkade inte lida alls av kopporna.
Vi hade en enkel liten fest med köttfärspaj i mängder (som jag senare frös in till sämre tider) och två stora tårtor (varav en jag gav bort till grannfamiljerna att festa på). Under eftermiddagen sade mina kära föräldrar (som båda haft vattkoppor hahaha), att de skulle ta hem lillgrabben över natt. Vi blev jätteglada och tacksamma över hjälpen, eftersom vi var bjudna på dop på söndagen och inte hade tänkt åka efter som Noah var sjuk.
Så åkte de iväg, och jag ringde bara två gånger hem till min mor den kvällen för att kolla så allt var bra. Hon bara skrattade i luren och sa att hon minsann har gjort sånt här förr… Jo, jag vet… 
Söndag morgon ringde jag igen och min mor säger att nog har Noah 50 koppor nu, men han verkade inte påverkad av det. Så vi åkte på dop, vilket var jättefint, sedan åkte vi för att hämta upp vår älskling. På söndagkvällen fick han hög feber och det bara ploppade upp koppor från ingenstans! :O
Hela natten feberyrade han och grät över att det kliade så mkt. Stackars mammas lilla älskling!
I skrivande stund så ligger han och sover i pappas famn. Hans lilla kropp är täckt med ca 200 koppor och han får medicin mot klådan. Skönt nog har han inte haft någon feber idag, därför tänker vi ta en promenad i morgon så han får se all den fina snön som har fallit.
Bara för att sympatiinsjukna har jag lagt till med två stora herpesblåsor på läpparna. Varför fylla läpparna med botox när man kan fylla dem med var? 
Imorgon blir det fingerfärg och lek med de nya bilarna. Hoppas det har vänt då så att Noah får gå till dagis på måndag. Han har tjatat om sitt älskade dagis hela dagen!
Kram Z
Postad i Diverse 1 kommentar »
oktober 26, 2008
Sitter här och funderar över vart tiden tar vägen, tycker att det alldeles nyss var sommar.
Jag har inte haft någon störe lust att skriva, det har liksom varit lite mycket. Jag brottas fortfarande med min väldigt envisa gallsten, har haft några riktigt usla dagar, men men, det är ju som det är, bara att se tiden an, en vacker dag så ramlar det säkert ner en kallelse till sjukhuset. Den käcka gallstenen är ju konstaterad genom ultraljud, så nu är det bara att vänta och tänka på vad jag sätter tänderna i.
Min kära RA är inte vän med mig heller. Var hos reumatologen för ett par veckor sedan och hon konstaterade att det var dags för den “tredje” medicinen, Plaguenil!!!!!! Nu ska jag äta dessa mediciner tills januari och har det inte blivit någon förändring då så blir det dropp istället för dessa mediciner.
Annars går allt sin gilla gång, guben min han snickrar och donar, just nu är det en nylla till dotras badrum. Projekten är många *skrattar*.
Igår hade vi lilleman här några timmar och det är alltid lika mysigt.
Veckan som kommer är det ju höstlov här och imorgon ska dotra, lilleman, 10-åringen och jag fara in till stan, det ska bli riktigt trevligt.
Nu säger jag natti natti och önskar er en härlig måndag!!!!
Gun
curlingmormor
Postad i Diverse 2 kommentarer »
oktober 26, 2008
Det trevliga med att vara lärare är alla loven. Får man säga så? Okej, jag börjar om. Det trevliga med att vara lärare är när en elev säger “Du, nu börjar jag greppa det här, tack snälla för hjälpen!”. Att man känner att man når ut, lär ut, får ungdomar att inse, anse, insupa kunskap. DET är trevligt. Om inte rent av helt underbart…
Men visst, det är svårt att vara ledsen när man har ett höstlov framför sig! Jag jobbar och sliter med mina 50% (Gud nåde om jag skulle behöva gå ner till 25% igen), men jag måste erkänna att jag är bra slut. Över. Finished. Min kropp skriker efter paus och avkoppling, och här kommer den.
Ikväll känner jag mig fri. Inget som tvingar min värkande kropp upp i morgon kl. 06.15, jag kan faktiskt ligga kvar, om inte JUST DET gör ont. Jag kan äta en sakta frukost, duscha en lång dusch, gå en skön promenad, läsa en trevlig bok, scrapbooka, och bara va´. Bara va´. Jag måste smaka på orden. Det känns inte som på riktigt. Jag ska äntligen få vila, slappa, finnas!
På tisdag kommer jag naturligtvis vara rastlös och sakna jobbet. Det hör till liksom. Men på onsdag har jag nog vant mig… 
Postad i Diverse 1 kommentar »
september 11, 2008
Någonting har hänt inuti mig. Jag är jag, men ändå inte. Jag har alltid varit en pojkflicka. Aldrig gillat kjolar eller strumpbyxor, inte syslöjd, dockor eller smink. Har alltid haft svar på tal och inte gråtit offentligt speciellt ofta. Jag har trivts i den rollen, det är ju ändå jag, Zimac. Men när jag fick barn för snart två år sedan hände något. Kan någon förklara? Jag började sakta intressera mig mer för mitt utseende, köpte rosa kläder, peelade kroppen och använde läppglans.
Ni kanske tycker att jag genomgick någon slags förändring för att jag blev mamma? Jo, så tänker jag med. Men faktum var att jag hade en otroligt svår förlossning (MÅNGA här på forumet stöttade vår familj) och efter detta en förlossningsdepression som gjorde att jag försköt mitt barn. Så om det var min roll som “mamma” som gjorde mig mer kvinnoaktig det tvivlar jag på. Jag har även funderat på om det kan vara hormoniellt, för sånt kan man ju inte påverka och i en förlossning händer mycket inuti kroppen. Ja, jag vet inte, men;
DET HAR ESKALERAT! :0
I oktober friade min sambo. Jag blev galet glad och vi började planera för en stor bröllopsfest. I denna veva gick jag också på terapi för att reda ut mina känslor för min son och bearbeta förlossningen. Snart insåg jag vari felet låg och att jag inte hade kunnat påverka det som hände före och under kejsarsnittet. Hjärnan fungerar som den ska och lade in en skyddsmekanism när jag hade som högst stressfaktor, jag hade ju inte varit tillräckligt redo för att bli förlöst.
Nåväl, för att må bättre började jag träna stavgång och gick med i Viktväktarna. Efter att ha gått ner 7 kg så insåg jag att mina kläder hängde ganska friskt. DÅ började det på allvar! Kvinnan i mig bara skrek efter sådant jag aldrig köpt innan!
Jag köpte kjolar, svarta tajta, jag anammade modet med leggings och äger nu både svarta, blå och chockrosa sådana. Jag började plocka ögonbrynen!! vilket gjorde skitont första gångerna (och i och med det grät jag också :p) Jag köpte små söta toppar och ansiktsmasker.
Jag bytte jobb till något som passade mig bättre och jag började kela och leka med min son på ett helt annat plan. Vi började komunicera. Jag var mamma, kvinna. Jag var förändrad.
Så kom bröllopet. Två dagar innan var jag på fotvård och gjorde dessutom naglarna på en nagelstudio. Ajajaj! Jag var fast! På bröllopsdagen kände jag mig som en prinsessa! Jag var så lycklig över mitt nya beslut (?) över att lägga ner tid på mitt utseende. Detta gjorde mig så välmående (Och det är ju billigt också ^^ ).
Den pojkflicka jag än gång var är som bortblåst. När jag klev in i kyrkan var jag en vackert sminkad kvinna med starka känslor för både min blivande man och min son. Det var inte den gamla Zimac, det var den nya. Och jag gillar henne.
Nu, en månad efter bröllopet, har jag köpt mig mer färgglada kläder, klippt mig i en tuff frisyr och vårdar min hud. Jag har fått en livskick genom att uppträda och klä mig mer feminint. Jag kan inte förklara vad som hände, men det känns så självklart.
Jag ÄR Zimac, hur jag än ser ut. Insidan är ju ändå likadan. Men jag är en lyckligare Zimac, min son har en lyckligare mamma. Dessutom har jag snygga naglar
Jag tänker inte leta efter min gamla pojkflickeroll igen. Jag tänker gömma henne i ett album av minnen och le åt hur livet kan förändras.
Zimac
Postad i Diverse 5 kommentarer »
content rss
Senaste kommentarer